Är tillbaka från min avrättning, tror inte att det är många som kan säga detsamma! Det är ju liksom inte riktigt det som är poängen med avrättningar. Att man ska komma tillbaka alltså.
I mitt fall var den dock inte så blodig. Och den skulle även kunna gå under namnet ventilering, eller opponering. Och det var i själva verket inte min kropp, utan min essä som slets i stycken. Men det är okej, jag har vant mig. Så det är bara att bita ihop och gå vidare..
.. till romanen som jag ska läsa ut ikväll. Efter den här veckan ska i alla fall studietakten minska från 150 till futtiga 100 procent. Rena barnleken, lätt att man orkar med att jobba 75 procent också, eller hur??
Men ni fattar vad jag menar med studietakten?? Man hinner inte fördjupa sig i någonting alls innan det är dags att gå vidare. Och jag skulle jättegärna läsa alla verken som står på min kurslitteraturlista, men för guds skull inte i den här takten!!! Man pajar ju allting när man hetsar sig igenom allting, det blir inte kul längre. Inte alls.
Som att jag ska läsa en roman ikväll. Hur troligt verkar det att jag ska hinna klart till seminariet klockan tio imorgon bitti?? Eller till basgruppsmötet en halvtimme innan??
Japp, jag håller på att gå i bitar. Det är inte kul när man inte kan ge sig helhjärtat in i någonting. (Och nästa termin kommer jag klaga på det motsatta och hata min C-uppsats av hela mitt hjärta!)
